Det stora raset i parken – byggfusket som blev rättssak

Efter många om och men stod den efterlängtade nya teatern i Grängesbergs Folkets park klar sensommaren 1942. En vinternatt knappt tre år senare inträffade dråpslaget – den fina teaterbyggnaden störtade samman och blev till en hög av bråte.

Det var takkonstruktionen över publikplatserna som föll ihop, scenbyggnaden klarade sig dock. Raset var en stor händelse i Grängesberg och rapporterades förutom i lokalpressen även i Dagens Nyheter.
Stod inte det bara några år gamla bygget pall för snötrycket eller vad var det som utlöste kollapsen den här natten i slutet på januari 1945?

Expertis kallades omgående in och kunde efter idogt och kunnigt detektivarbete i den raserade konstruktionen klarlägga att orsaken till haveriet var byggfusk. Folkets husstyrelsen tvekade inte med att utkräva ansvar och stämde därför på hösten den Västeråsfirma som var entreprenör för bygget. Men även en motstämning gjordes och företaget anklagade dessutom sina egna anställda på bygget, alla rekryterade i trakten, att ha utsatt arbetsgivaren för en komplott. Därför polisanmäldes både verkmästaren och arbetarna på bygget. Entreprenören var högst ovillig till en förhandlingslösning och tvisten kom därmed att hamna i domstol, först i häradsrätten i Ludvika och därefter i hovrätten i Stockholm.

I båda instanserna vann Folket hus- och parkstyrelsen och byggfirman tvingades betala både ett skadestånd och motpartens rättegångskostnader.

Hur kunde det gå så illa, att taket föll ihop?
Ja, mycket skulle komma att klarna under månaderna som följde. Men redan under de tidiga besiktningar som gjordes efter raset framkom detaljer som pekade på att det inte var snötyngden utan fusk som var den direkta olycksorsaken.

Folkets husstyrelsen engagerade för övrigt välkände Ludvikaadvokaten Helmer Lindh som sin företrädare när man insåg att det väntade en juridisk process. Att det rörde sig om byggfusk framkom både genom skickligt gjorda och dokumenterade utredningar liksom i vittnesförhör.

Men byggfirman försökte undkomma ansvar genom att hänvisa till att anläggningen godkänts vid en slutbesiktning och tiden för överklagande var passerad. Firman anförde också att man tidigt hävdat brister i konstruktionsunderlaget, vilket man menade kunde ha bidragit till raset.

Mycket i den här trista historien slår tillbaka mot entreprenören, byggfirman Bröderna Lilja i Västerås, som alltför nonchalant rekryterade en verkmästare till bygget. Personen i fråga hade aldrig haft ett uppdrag som verkmästare och inte nog med det, han hade fått sparken av andra arbetsgivare på grund av slarv. Inhämtades inga referenser på mannen från tidigare anställningar?
Han sa senare i polisförhör att han inte hade kompetens för jobbet men lät sig övertalas av byggfirman.

Hela det unika ärendet är väl dokumenterat i de handlingar, som bevarats i Folkets husstyrelsens arkiv. Här finns bland annat byggkontrakt, de utredningar som gjordes och bilder som togs efter raset, diger skriftväxling, polisförhör och rättegångsdokument.

Planer på en ändamålsenlig sommarteater hade funnits flera år tidigare men av bland annat ekonomiska skäl hade projektet flyttats fram och blev av först 1942. Men också problem att få tillgång till cement spelade in i förseningen. På grund av andra världskriget rådde nämligen ransonering inom en rad områden och 1941 fick föreningen avslag av  Statens industrikommission på sin begäran om inköp av cement.

Kooperativa förbundets arkitektkontor i Stockholm hade anlitats för att presentera konstruktionsförslag och tillhörande ritningar för den nya teatern. Ville Tommos var den av kontorets många arkitekter som tilldelades uppdraget.

I Folkets hus-arkivet finns den omfattande korrespondensen mellan Tommos och föreningen sparad och det var stort som smått när det gäller teaterbygget som avhandlades i den flitiga brevväxlingen. Han var uppenbarligen starkt och ärligt engagerad i projektet och lämnade inget åt slumpen.

Arkitekt Tommos var också delaktig i om- och utbyggnaden av Folkets hus i Grängesberg och uttryckte också sin uppskattning om hur väl han blivit bemött i samband med uppdragen:
“(…) och jag är sen länge – som du säkert förstått – mycket fästad vid er i Grängesberg, som visat mig vänskap och förtroende och som där alltid är särskilt roligt att arbeta för”, skrev han i ett brev 1943 till kassören Karl Johansson, som han kallade “Broder” och undertecknade brevet med “Din tillgivne Ville Tommos”.

Sommaren 1943 kom en av dåtidens kända svenska skådespelare, Karin Kavli, till den nybyggda teatern i Grängesberg med en föreställning, vilken lockade arkitekten:
“… att du då har besök av fru Kavli med en fin pjäs, som jag mycket gärna vill se, och vill du i så fall reservera en plats åt mig (jag ber att få betala för mig). Så skrev Tommos i ett brev till Karl Johansson (bilden).
Tommos var uppenbarligen nöjd med föreställningen för några veckor senare inledde han nästa brev med: “hjärtligt tack för teaterkvällen!”.

Vad som framgår av arkivhandlingar kom det in tre anbud på teaterbygget och där familjeföretaget Bröderna Lilja i Västerås bedömdes ha det mest fördelaktiga. Deras anbud låg på 48 800 kronor, med reservation för merkostnader gällande grövre virke samt index.

Entreprenadkontraktet undertecknades 24 mars 1942 av föreningen (byggherre) och Bröderna Lilja (entreprenör). Där framgår att bygget “om möjligt ska vara slutfört 1 juni 1942”. Övriga två anbud kom från byggnadsfirma Anders Diös i Uppsala och byggmästare Rune Sandberg i Ludvika.

Projektet blev klart först i augusti och slutbesiktningen, eller syneförrättning som det då hette, skedde den 21 september 1942. Det byggfusk i konstruktionen som skulle avslöjas efter raset var förmodligen svårt att upptäcka vid besiktningen och troligen hade ingenjör G.M Lilja från entreprenören inte en aning om detta heller. Ansvaret för bygget var nämligen delegerat till en person som aldrig haft ett verkmästaruppdrag tidigare och som på sin höjd varit lagbas på mindre byggen. Det framkom senare att mannen fått sparken från tidigare arbetsplatser på grund av försumlighet.

Karl Johansson var föreningens representant vid besiktningen. Dessutom deltog byggmästare Karl Karlsson från Grängesberg i egenskap av kontrollant för bygget.

Men hur mycket kontroll hade Karlsson egentligen på att upprättade bygghandlingar följdes? Ja, det ska vi återkomma till.

Hur som helst, i syneprotokollet står i alla fall bland annat:
“enades de närvarande om att arbetet vore utfört i enlighet med mellanvarande kontrakt och arbetsbeskrivning, med ett par undantag av ett par detaljer som skulle utföras vid lämpligt tillfälle.”
“Några meningsskiljaktigheter i övrigt förekom ej varför det utförda byggnadsarbetet förklarades godkänt”.
Protokollet är underskrivet av Lilja, Johansson och Karlsson.

Styrelsen och alla som var engagerade i folkparken var glada och stolta och nöjeslystna Grängesbergare lockades i stora skaror till de arrangemang som anordnades i den nya teatern. Nu behövde åskådarna inte bekymra sig om vädret, eftersom de var skyddade under det stora taket. Annat var det innan. På platsen fanns då en enklare scenbyggnad med publiken i en utsatt position under bar himmel.

Stora mängder snö hade fallit i Grängesberg tre dagar innan raset. Evert Svedin och Karl Johansson från styrelsen hade gjort en egen mätning och kommit fram till att snötrycket uppgick till 150 kilo per kvadratmeter vid den aktuella tidpunkten. Det framgår av protokollet från den utredning som gjordes på föreningens uppdrag av Sven Hedman och hans kollega Karl Matsson från Stockholm, båda ingenjörer inom byggnadsteknik.

Raset inträffade natten mellan den 28 och 29 januari 1945. Temperaturen låg på 15 minusgrader med måttliga vindar. “Inga ögonvittnen till raset finnas”, noterade Hedman och Matsson.

Den 9 februari gav sig dessa båda herrar i kast med att försöka bringa klarhet i olycksorsaken, likt en nutida haverikommission. Deras analys var klar. Den primära orsaken till raset var brott på någon eller några av takstolarna. Och de kunde också avgöra varför de brustit. Beskedet var skoningslöst:

“Entreprenören eller hans underlydande har genom underlåtenhet och uppenbart fusk, vilket på intet sätt kan försvaras, vid utförandet av denna stora träkonstruktion icke följt ritningarnas anvisningar beträffande knutpunkternas utförande”. Hedman och Matsson redovisade en imponerande utredning med matematiska beräkningar och fakta om konstruktionen och dess bärighet in i minsta detalj.

Grängesbergsbolaget var inte bara en arbetsgivare som gruvsamhället  stod och föll med utan i ledningen kände man uppenbarligen också ett ansvar för samhällets väl och ve i många avseenden. Bolaget ställde upp med två av sina ingenjörer – Nils Johansson och Ville Hansson – vid uppröjningsarbetet och de fick efterhand klart för sig att de brickor som enligt ritningarna skulle ha funnits på flera viktiga punkter i konstruktionen, helt eller delvis, saknades och att istället för bult hade spik använts på flera delar. Till yttermera visso var en del av det virke som använts av bristande kvalité.

Ytterligare en expert kallades in för att bedöma raset och dess orsaker. Civilingenjör Nils Royen, tidigare byrådirektör vid Kungliga  Byggnadsstyrelsen i Stockholm, besiktade platsen 9 mars. Han granskade också ritningar och specifikationer. Även han blev varse att ett stort antal brickor saknades och i vissa fall ersatts av en typ som inte föreskrivits i bygghandlingarna.

Efter att ha granskat ritningarna var Royens bedömning att virkesdimensioner samt bult- och brickförband var tillräckliga och skulle om ritningarna följts stått emot de snölaster som låg på taket. Hans slutsats efter att ha besiktat delar av rasmassorna blev att antalet så kallade taggbrickor i takstolarna var långt under det föreskrivna och fick till följd att byggnationen störtade samman. En bidragande orsak till att förödelsen blev så stor bedömde Nils Royen berodde på att virkeskvalitén i vissa delar inte var den bästa och att spikningen inte utförts på ett tillfredsställande sätt.

5 april 1945 skrev Karl Johansson till Ville Tommos:
“Vi håller nu på med uppröjningen som blottar så mycket fusk så det är alldeles otroligt, tror ej att halva antalet taggbrickor påträffats.” I nästa brev, daterat till den 16 april, står:
“Ja, nu har vi röjt upp teaterbråten och skall börja bygga. (….) Har ej ännu hört resultatet av kontrollen vid uppröjningen, men det fattas oerhört med brickor (….).

Enligt entreprenad-handlingarna skulle 2 042 brickor ha monterats i takstolarna men bara 824 påträffades i utredningarna efter raset. Enligt uppgift från byggfirman fanns det stipulerade antalet brickor levererade till byggplatsen. Men vart de 1 218 brickor som inte användes tog vägen gick aldrig att klarlägga.

   

I stämningsansökan skrev advokat Helmer Lindh att brickorna verkade ha monterats slumpvis och troligen bara när kontrollant Karlsson var på plats. Advokatens och föreningens bild var att verkmästaren inte förstod hur viktiga brickorna var för hållfastheten. Inledningsvis användes dessutom felaktigt en typ av räfflade brickor men därefter anskaffades de taggbrickor som angavs i byggunderlaget. Så i takstolarna fanns därmed två typer av brickor monterade.

I stämningen hävdade advokat Lindh att entreprenadkontraktet fortfarande måste betraktas som gällande, hänvisande dels till fusket med brickorna dels till det plåtjobb på takkonstruktionen som inte färdigställts, trots påpekande i slutbesiktningen. För att vid slutbesiktningen haft möjlighet att klarlägga om kravet på antalet brickor i konstruktionen efterlevts eller inte hade takstolarna behövts monteras isär, vilket av naturliga orsaker inte var möjligt.

Teaterraset stukade både styrelseledamöter och medlemmar i föreningen och det var av allt att döma ingående interna diskussioner och förhandlingar innan beslutet blev att bygga upp teatern igen.

Skulle då de gamla ritningarna användas igen eller nya tas fram? Misstroendet mot den demolerade konstruktionen var mycket stort bland föreningens medlemmar. Men till slut enades styrelsen om att använda de ursprungliga ritningarna men med vissa förstärkningar av konstruktionen, mycket av psykologiska skäl.

Återigen ställde gruvbolaget upp. Karl Johansson rapporterade i brevet till Tommos den 16 april att ingenjör Dick Bergqvist, byggnadschef vid bolaget, tagit på sig en övergripande roll i återuppbyggnaden av teatern och att man också skulle få låna en arbetsledare därifrån. I byggnadsstyrkan ingick för övrigt två ledamöter från Folkets husstyrelsen, nämligen Knut Eriksson och Evert Svedin. De hade arbetsledande roller och erhöll 3:50 i timmen, övriga på bygget med ackordslön hade 3:36 i timpenning.

“Vidare skall bolaget leverera oss byggnadsmaterial efter som vi behöver”, upplyste Johansson.
Det sistnämnda om något visar väl på vilken generös inställning bolaget hade till att vitala delar i Grängesbergs samhälle skulle fungera. Man ansåg sig uppenbarligen vara mer än bara en arbetsgivare.

I sammanhanget kan det vara värt att notera att Bergqvist också var ordförande i den lokala byggnadsnämnden, där teaterbygget fått kommunens godkännande 1942. Även där en koppling mellan bolaget och samhället.

24 juli 1945 skrev Karl Johansson till Nils Royen och tackade för dennes utredning efter raset men också för synpunkter på hur den nya takkonstruktionen borde byggas.
“Vi har nu med beaktande av byrådirektörens lämnade anvisningar teatern snart uppförd. Särskilt uppskatta vi den hjälp vi förmodligen fått med att undslippa det bakre skärmtaket. Vi har sport (uppfattat, red.anm.) att arkitekt Tommos ej var belåten med att vi envisades med denna ändring, men vi anse oss fortfarande ha fullt fog härtill.”

Här kom också en indikation om vart konflikten med byggnadsfirman Lilja var på väg:
“Någon uppgörelse (….) om skiljedom har vi ej fått med dem varför det ser ut som vi ej kan undgå rättegång.”

Ludvikajuristen Helmer Lindh accepterade som tidigare nämnts föreningens begäran att ta matchen mot byggfirman Lilja. “Jag förmodar, att saken numera är klar, så att vi kunna taga Bröderna Lilja i håret”, var Lindhs rättframma besked i ett brev till Karl Johansson, daterat den 7 augusti.

Då någon uppgörelse utanför rättssalen inte gick att nå blev första instans häradsrätten i Ludvika. Dessförinnan skedde förberedande förhandlingar. Den 5 mars 1946 möttes parterna i rätten, alltså drygt ett år efter takraset i Grängesparken.

Folkets husstyrelsen pekade på flera punkter, där man ansåg att byggfirman brustit:

• att entreprenad-handlingarna inte följts när det gäller takstolarnas utförande, både vad gäller föreskrivet antal taggbrickor och kvalitén på virket och att entreprenören heller inte haft kontroll på att takstolarna konstruerades enligt bygghandlingarna.
• att nödvändiga verktyg saknats för att kunna pressa ihop takstolarnas knutpunkter.
• att firman inte anställt en verkmästare med erfarenhet och kompetens för teaterbygget.

Värt att notera är att vitala delar i en av de brustna takstolarna förevisades i häradsrätten.
“Jag tror inte att den behöver användas vidare för åskådningsmaterial, varför den även kan upphuggas till ved”, påpekade Helmer Lindh i ett brev till Karl Johansson efter rättegången.

Byggfirmans huvudargument var att överklagandetiden gått ut på slutbesiktningen. I övrigt anförde man att takkonstruktionen borde varit förstärkt. Från Bröderna Liljas håll medgavs visserligen att brickor saknades men att det inte var huvudorsaken till raset. Istället ansåg man det berodde på snötyngden och att konstruktionen inte havererat om taket skottats.

Bröderna Lilja anklagade dessutom de egna anställda på bygget i Grängesberg för att utsatt både företaget och föreningen för en komplott. Det föreskrivna antalet brickor fanns tillgängliga på arbetsplatsen och de anställda hade fått sin ackordslön utifrån att alla brickor skulle vara monterade. Firmans advokat, Harry Gombrii, hävdade att de sju löntagarna, däribland verkmästaren och lagbasen, gjort sig skyldiga till bedrägeri. Därför blev de också polisanmälda och Landsfiskalen i Grangärde fick i uppdrag att skyndsamt förhöra männen.

Byggmästare Karl Karlsson hade med viss tvekan tagit på sig uppdraget som byggets kontrollant. Han ansåg sig inte ha den tid som behövdes för uppdraget men lät sig övertalas och uppgav i förhör att G.M Lilja påstått att deras verkmästare på bygget var “så duktig att det inte ens behövdes en kontrollant!”
Karlsson sa att han var på plats ungefär var tredje dag och vid tiden då takstolarna restes var han bortrest under en vecka.

För polisen berättade Karl Karlsson att han och verkmästaren vid ett tillfälle under byggets gång diskuterat svårigheten att montera de brickor som föreskrevs i byggritningarna. Karlsson föreslog att ett speciellt pressverktyg borde anskaffas för att sammanfoga takstolarna på ett korrekt sätt och med de nödvändiga brickorna. Han påpekade i förhöret att han var tydlig i resonemanget med verkmästaren om att ritningarna ovillkorligen måste följas. Eftersom takstolarna efter montering brädfodrades var det omöjligt att i efterhand kontrollera om det fanns brickor eller inte i skarvarna.

När verkmästaren fick ge sin version till polisen trodde han inte att han givit order om att använda ett mindre antal mellanläggsbrickor än vad ritningarna föreskrev. Han kunde heller inte erinra sig att detta ens varit på tal. Han förnekade att han haft vetskap om att ett för litet antal brickor använts och avfärdade att han själv skulle ha lagt beslag på de brickor som blev över. Han kunde inte komma ihåg hur många brickor som enligt ritningarna skulle monteras eller hur många brickor som levererades till bygget.

Innan polisförhöret avslutades ville verkmästaren påpeka att han aldrig förrän vid teaterbygget i Grängesberg haft en sådan befattning utan varit lagbas på en del byggen av mindre slag. Han hävdade att han inte hade nödvändig kompetens för att vara verkmästare. Att han ändå tog på sig uppdraget i Grängesberg berodde enligt honom själv på övertalning från byggmästare G.M Liljas sida.

Folkets husföreningen tog hem segern i första rättsinstans. Bröderna Lilja dömdes i häradsrätten att betala ett skadestånd på 34,562 kronor liksom föreningens rättegångskostnaderna på 2,136 kronor, därav merparten advokat Lindhs arvode.

Efter nederlaget ändrade sig byggföretaget och ville nu slippa en fortsatt rättsprocess genom att försöka få till en förlikning. Men den trevaren sade föreningsstyrelsen nej till. Stärkt av framgången i häradsrätten och i dialog med sin advokat trodde man sig kunna vinna även i hovrätten, vilket också blev fallet.

En av de sista dagarna i december 1946 kom målet kom upp i Svea hovrätt, dit byggfirman överklagat häradsrättens dom. Men resultatet i den instansen blev detsamma som i den föregående.
“Kungl. Hovrätten, som tagit målet i övervägande, finner ej skäl att bifalla ändringssökandet”, löd den korta domen. Ingen motivering till beslutet står att läsa i protokollet från hovrätten.

Med ett brev undertecknat av ordföranden i Folkets husstyrelsen, Algot Hjorth, till advokat Helmer Lindh, daterat till den 21 juni 1947, sätts punkt för det juridiska efterspelet till takraset i parken i januari 1945.
“Styrelsen vill i detta sammanhang å såväl egna som föreningens vägnar uttala vårt uppriktiga tack för den värdefulla hjälp herr advokat Lindh lämnat oss, vilken enligt vår uppfattning verksamt bidragit till ett för oss lyckligt slut i detta mål.”
Om det blev någon process mot de anställda efter att de polisanmälts av Bröderna Lilja är oklart. Några uppgifter om hur det gick i den konflikten finns inte i Folkets husföreningens arkiv.

Källor:
Folkets hus-föreningen i Grängesbergs arkiv.
Bilder från raset är tagna av fotograf Adolf Blomquist, Grängesberg

Text: TORBJÖRN SVENSSON