Biografhistoria i Grängesberg

1942, när andra världskriget rasade och oron för en tysk attack på Sverige var stor, fick Folketshus-föreningen i Grängesberg hantera ett hot av ett helt annat slag. På omvägar hade det nämligen framkommit att en eller flera filmleverantörer av missnöje planerade att etablera en tredje biograf i Grängesberg. Dessutom brandskadades den sommaren maskinrummet i Cassels under pågående filmföreställning.

Det var Folketshus-föreningarnas centralorganisation (FHC), med säte i Stockholm, som snappat upp planerna på en konkurrerande biograf och som i februari 1942 slog larm om saken i ett brev till sin medlemsförening i Grängesberg. Skribent var högste chefen på organisationen, Karl Kilbom.
Brevet återfinns för övrigt i Folketshus-föreningens arkiv i Grängesberg.

“Orsakerna att vi tillskriver er äro följande: vi har nyligen från filmhåll erfarit att en utav biograftrusterna, sannolikt AB Films intressen, vilket vi emellertid icke bestämt kan säga, planerar uppförandet av en ny stor biograf i Grängesberg.”

Enligt samma brev skulle anledningen vara att vissa filmleverantörer tyckte att deras filmer sattes upp för sent i Folkets hus och Cassels och därmed genererade för dålig avkastning. Det kan noteras att Folketshus-föreningen redan 1923 kom överens med Grängesbergsbolaget om att få hyra Cassels för filmvisning.

Även hos FHC hade man fått till sig synpunkter från olika filmföretag om att deras filmer kom upp sent på repertoaren i Grängesberg. Därför uppmanades föreningen att “eventuellt vidta nödiga åtgärder för en förändring”, som Kilbom uttryckte saken. Han pekade på den tuffa konkurrens som skulle infinna sig med en tredje biograf i Grängesberg med minskade intäkter som följd, både för föreningen och centralorganisationen.

Han ansåg att “kamraterna” i Grängesberg snarast borde vidta åtgärder för att förbättra “våra biografer.”Effektivisera filmsättningen, eventuellt nya stolar, se över den maskinella utrustningen – främst den för ljudåtergivningen, var förslag från Karl Kilbom. “Givetvis är vi beredda att på allt sätt hjälpa eder”, framhöll han.

Vilka som skulle var beredda att investera i en helt ny biograf i Grängesberg och var den skulle byggas är höljt i dunkel. Några handlingar om ett sådant projekt har inte stått att hitta i Folketshus-föreningens arkiv.

I väntan på nästa styrelsemöte i Folketshus-föreningen skrev kassören Karl Johansson ett svar till Kilbom. Han påstod att hans ambition varit att hålla de två biograferna på högsta möjliga nivå. Kassören anförde att han hade bra relationer med alla de stora filmleverantörerna och därmed försäkrat sig om de främsta filmerna.

“Men med ett sådant förfarande följer givetvis den olägenheten att det tar sin tid innan vi hinner avverka endast ett bra program från var och en av våra 20-tal leverantörer”, framhöll Karl Johansson. Hans inställning var att om föreningen istället valt att samarbeta med ett mindre antal leverantörer och gjort avtal på “rubb och stubb” från dessa kunde det visserligen påskynda visningen av en omtalad film men att det i gengäld skulle sänka genomsnittskvalitén på det totala filmprogrammet.

Johansson skrev också till Karl Kilbom att det många gånger kunde vara svårt att få loss populära filmer från leverantörerna, trots kontrakt.
Dessutom var han inte övertygad om att en film som kom upp tidigt på repertoaren skulle locka mer publik. Men för att få starta en ny biograf krävdes tillstånd från en för ändamålet tillsatt prövningsnämnd med representanter från filmbranschen och biografägarna.

I juni 1942 fick Grängesberg besök av två representanter för nämnden, vid namn T. Bergström och A. Bergman, som på plats ämnade granska ortens biografverksamhet. De besiktade både Folkets hus och Cassels och skrev vid hemkomsten till Stockholm en rapport över sina intryck. Rapporten måste ha bekymrat Karl Johansson och hans kamrater i Folketshus-styrelsen när de fick läsa granskarnas omdöme efter Grängesbesöket.
För Bergström och Bergmans slutsats blev nämligen att det förelåg ett stort behov av en mer ändamålsenlig lokal för filmvisning i Grängesberg.

“Visserligen kommer genom den modernisering, som redan igångsatts, å den Casselska biografen, denna lokal att fylla vissa krav på en samlingslokal, men anse vi dock behov förefinnas för en verklig biograf med hänsyn till platsens storlek och utvecklingsmöjligheter. Folkets hus däremot kan på intet sätt anses motsvara platsens krav på biograf”, skrev de i sin rapport. Med andra ord fick Folkets hus bottenbetyg som filmlokal av de båda herrarna och de tillstyrkte tillkomsten av en ny biograf.

Men Folketshus-föreningen tänkte ta strid mot planerna på en ny biograf och Karl Johansson fick troligen styrelsens uppdrag att protestera hos prövningsnämnden. Det gjorde han i ett brev daterat 22 juni, knappt två veckor efter granskningen. “(….) föreligger icke vare sig ur den ena eller andra synpunkten något behov av ytterligare den biograf i Grängesberg, i all synnerhet under nuvarande ovissa arbetsförhållanden”, skrev Johansson och utvecklade vad han syftade på:

“Samhällsutvecklingen går evad det gäller innevånarantalet i motsatt riktning emot utredningsmännens antagande. Här förekommer ej någon annan industri än den i hög grad konjunkturbetonade gruvrörelsen. Genom en långt driven rationalisering av gruvdriften har arbetarantalet avsevärt nedbringats. Innevånarantalet som för ett 10-tal år sedan var 6 000 är nu knappt 5 300. Det hårda skiftarbetet i gruvorna medger ej heller något mera utvecklat nöjesliv”, påstod kassören. Han hävdade tvärt emot utredningsmännens åsikt att både Folkets hus och Cassels gott och väl dög som biograflokaler och om det ansågs föreligga behov av det kunde smärre kompletteringar med ridå och reklamanordningar enkelt ordnas.

Kassör Johansson riktade en retorisk fråga i sitt brev till prövningsnämnden och undrade om den eller de dom tänkte bygga en ny biograf i Grängesberg var ute efter att slå undan benen för de organisationer som drev Folkets hus. Han opponerade sig också mot utredningsmännens hårda dom över Folkets hus och hävdade att den väl stod sig i jämförelse med andra samlingslokaler på landsorten.

Han påpekade att biografmaskinen året före kompletterats och moderniserats med ny förstärkarutrustning och nya högtalare, att en ny filmduk installerats samt att nya stolar i salongen var på gång. Slutklämmen från Karl Johansson och Folketshus-styrelsen var att uppmana prövningsnämnden att inte bevilja tillstånd för att bygga en tredje biograf i Grängesberg.

Vad som sedan hände med frågan är oklart, ytterligare dokument i ärendet har inte påträffats i Folketshus-föreningens arkiv. Faktum är i alla fall att någon tredje biograf inte blev byggd i Grängesberg.

Trots att prövningsnämndens utsända besökte Grängesberg i början på juni 1942 nämns ingenstans i deras rapport, eller för övrigt i någon av den bevarade korrespondensen om en eventuellt ny biograf i Grängesberg, den dramatik som utspelade sig i Cassels lördagen den 30 maj.

Då brandskadades nämligen både filmutrustning samt maskinrum vid en brand under pågående filmvisning. I ett brev till filmuthyraren United Artists i Stockholm beskrev Karl Johansson vad som hände.

Den kvällens attraktion utgjordes av “En västerns riddersman” med Gary Cooper i huvudrollen. Dessutom skulle “London i ofredstid” visas. Men tjänstgörande biografmaskinist råkade blanda ihop filmrullarna och det var när han stoppade projektorn för att byta som filmen plötsligt fattade eld. Nitratfilmerna var lättantändliga och fasades på 50-talet ut och ersattes av film av acetat.

Folkets hus var helt klart 1915 och tämligen omgående startades biografverksamhet i huset. Det krävdes dock myndighetsgodkännande för att få visa film och det var satt på pränt att några filmföreställningar inte fick ordnas på juldagen, långfredagen, påskdagen, pingstdagen eller på gudstjänsttider.

Den första korrespondens med filmleverantörer i Stockholm, som hittats i Folketshus-föreningens arkiv, är daterad till hösten det året. Aktiebolaget Victorias Filmbyrå ingick i september ett avtal om leverans av filmer till Folkets hus i Grängesberg.

Det här var under stumfilmsepoken och då var det vanligt förekommande att en pianist hyrdes in av de lokala biograferna för att förhöja filmens dramaturgi, förmodligen så också i Grängesberg. I ett mötesprotokoll från början av 1920 framgår att en man vid namn Paul Eriksson var anställd som musiker vid filmförevisningarna i Folkets hus men att han på grund av sjukdom under vintern fått ersättas av andra.
I december 1915 skrev AB Svenska Biografteaterns Filmbyrå till Folkets hus och erbjöd ett program på 1 800 meter film att visas en gång i veckan. För detta begärde bolaget 25 kronor per vecka.

En tredje filmleverantör som samarbetade med Folkets hus var franska Pathé Frères Stockholmsfilial. I februari 1916 sålde bolaget in ett paket med 20 program, som skulle visas mellan augusti det året och april året därpå. Istället för ett pris per visning valde bolaget av någon anledning att begära 30 kronor för två föreställningar. Redan då producerades för övrigt barnfilm. Samma bolag åtog sig nämligen att i mars 1916 leverera film “för skolbarn”. För tre föreställningar debiterades 15 kronor.

Tydligen var Grängesbergarna inte alltid så imponerade av filmutbudet i Folkets hus de första åren. I oktober 1916 skickades två brev till Pathé Frères i Stockholm där man från Folkets hus begärde att enbart få hyra aktuella utländska filmer. Förmodligen drog inte de svenska filmerna så mycket folk och speciellt på onsdagarna var det glest i salongen. Filmbolaget lovade att skicka “de bästa filmer vi kunna undvara” till Grängesberg just för onsdagsföreställningarna. “Vi få då se, huruvida det bliver någon ändring i publiktillströmningen. För slagnummer å onsdagarna komma vi att beräkna Kr. 25:-”, skrev bolaget.

I april 1918 kom ett ur Grängesbergssynpunkt intressant erbjudande från Pathé Frères. Bolaget hade nämligen kommit över en film från Grängesbergs gruvor och som man nu erbjöd Folkets hus. “Filmen är 130 meter lång, och skulle Ni så önska, få hyra densamma till ett pris Af 20 öre per meter för två dagar”, stod det i brevet.

Att mindre orter fick finna sig i att få vänta på de senaste filmerna var ett känt faktum. Storstädernas biografer fick förtur. I ett brev från Svenska biografteaterns filmbyrå i oktober 1918 lovades dock Folkets hus i Grängesberg ett “slagnummer” i form av en film om Alexander den store.

“För närvarande kunna vi ej leverera Er ett “stort program” i månaden, men skola vi längre fram kunna göra det då vi få flera sådana filmer tillgängliga för de mindre platserna”, påpekade bolaget. Tydligen hade från Folkets hus håll framförts önskemål om “detektiv – och äventyrsfilmer”, vilket Pathé Frères lovade att försöka uppfylla i det kommande utbudet.

Uppenbarligen något år efter att de första stumfilmerna visades i Folkets hus fick föreningen konkurrens, då film- och biografbolaget Victoria 1916 finansierade utrustning för filmvisning i Cassels. Grängesbergs Gemensamma Förvaltning, ansvarade för Cassels och under flera år bearbetades bolagsledningen av Folketshus-föreningen.

1923 gav ansträngningarna resultat och ett hyresavtal upprättades mellan parterna. Folketshus-föreningen behövde mer intäkter och genom att ta över biografverksamheten i Cassels slapp man konkurrens och kunde stärka den egna kassan. I ett brev 1936 från direktör Nils Hedberg framgår att föreningen skulle betala 35 kronor vid kvällsföreställningar och 15 kronor vid matinéer. Eventuellt överskott delades lika mellan parterna.

De första rörliga bilderna i Grängesberg kan ha visats redan 1897. I en notis i tidningen Dalpilen den 20 mars från det året  kan man bland annat läsa följande: “Med kinematografen och grafofonen påbörjades i lördags föreställningar i Arbetareföreningens lokal. Bekantskapen med dessa båda uppfinningar beteckna vi såsom både roande och intressant. Bilderna framställas i kroppsstorlek och deras rörelser äro häpnadsväckande naturliga. Grafofonen trakterade publiken med med musik, som tydligt och klart hördes över hela salen. Musiken var visserligen ej så särdeles tilltalande, ty den skrällde alldeles fasligt, men den var så mycket mer egendomlig. Vi uppmanar var och en att göra ett besök, något som man icke torde komma att ångra.”

Innan Cassels och Folkets hus begåvades med fast biografutrustning och därmed kunde erbjuda regelbundna filmföreställningar förekom tillfälliga gästspel i såväl Ordenshuset, Arbetare lokalen som Cassels. “Grängesbergs-Biografen”, “Skandiabiografen” och “Lubiner-Biografen” var sådana exempel. Enligt hembygdskännaren Örjan Hamrin förekom visning av rörlig bild i ett tält i Cassels park 1899 under något som kallades “Engelbrektsfästen.”

Men det var inte utan motstånd som Ordenshuskommittén upplät sin lokal för filmvisning. Kerstin Carlborg, som samlat på sig mycket material om  nykterhetsrörelsen i Grängesberg, fann i ett protokoll från ett kommittémöte 1912 en het debatt i just denna fråga.

Tre år tidigare hade kommittén sagt nej till biografföreställningar i sin lokal men nu hänvisade förespråkarna till att filmerna gick igenom censur för att inte vara stötande, vilket ansågs göra det möjligt att säga ja. Dessutom behövde man stärka ekonomin, som utgjorde ett bekymmer.
“Frågan föranledde en lång och livlig diskussion vari nästan samtliga mötesdeltagare deltogo”, står det i protokollet.

1920 inledde flera biografer i Dalarna ett samarbete gällande administration och ekonomi. Initiativet kom från Folkets husbiografen i Avesta som i januari inbjöd kollegor från Hedemora, Borlänge, Domnarvet, Kvarnsveden, Ludvika, Grängesberg, Smedjebacken och även Fagersta till ett möte om saken i Borlänge. Nästa konferens i ärendet hölls i Ludvika.

“Härmed inbjudas alla Folkets husföreningar, nykterhets- och andra med arbetarrörelsen sympatiserande ideella föreningar i Dalarna med omkringliggande län, som driva biografrörelse eller ämna driva sådan rörelse, till konferens i Ludvika Folkets hus söndagen den 22 februari kl. 1:30 m.”, stod det i inbjudan. Resultatet blev föreningen Biograf-Centralen, vars expedition placerades i Ludvika, där en man vid namn Anders Åström hade en central roll. Här fanns också kassören i föreningen, Gustaf Kjellman.

Tre år tidigare hade det gått ut en trevare från föreningen Folkets hus i Smedjebacken till föreningen i Grängesberg med en önskan om samarbete gällande att hyra film och trycka affischer. Smedjebacken, som 1917 stod i begrepp att börja visa film, hade också vänt sig till Grängesberg med ett önskemål om att biomaskinisten därifrån skulle avsätta några timmar dagen innan filmpremiären i Smedjebacken för att introducera sin nya kollega i jobbet! Men uppenbarligen gick det inte så bra med den kooperativa biograftanken. I ett vasst brev 1922 från Aktiebolaget Films framgår att Biograf-Centralen inte kunnat betala sina skulder till filmleverantörerna. Bolagets krav blev därmed att alla obetalda filmhyror och hyror för kommande filmer skulle betalas direkt till respektive filmägare.

Men samarbetsförsök gjordes också senare. I april 1937 anlände ett brev adresserat till Folkets husstyrelsen i Grängesberg. Det kom från systerföreningen i Nyhammar och undertecknat av ingen mindre än Arne Geijer. Han kom sedermera att utses till LO-bas men nu representerade han Folkets husstyrelsen i Nyhammar. Tanken var i stort sett densamma som låg till grund för Biograf-Centralen. Förutom till Grängesberg skickade Geijer brev till föreningarna i Vansbro, Gubbo, Söderbärke, Ställdalen och Kopparberg.

Samma år mottog Grängesbergsföreningen ett brev i ett helt annat ärende.
Avsändare var Folkets hus i Tingstad, Hisingsbacka. Därifrån önskades besked gällande den tyska filmen “Krigets vanvett”. Man hade fått reda på att filmen visats i Grängesberg och att överskottet gått till Spanienhjälpen till stöd för regeringssidan i inbördeskriget.
“Vi har tänkt att göra liknande men som ovanstående film är tysk anhåller vi om att ni i ett kort meddelande redogöra för filmen, huruvida där fanns någon nazistpropaganda eller något annat som ej skulle passa inför en arbetarpublik”, skrev föreningen i Tingstad.

Men från Grängesberg skickades lugnande besked:
“Man förvånas tvärt om hur en sådan film fått inspelas i Tyskland. Det är som tidningarna, och däribland Folkets Dagblad, karaktäriserade den efter premiären i Stockholm, som den kraftigaste fredspredikan som någon. Vårt råd skulle därför kunna bli att Ni skola visa filmen, om ej publiken är sådan att den obesett reagerar emot en visning därför att filmen är tysk.”

Filmepoken i Cassels nådde sitt slut den 24 april 1983 med krigsfilmen “6 dar till evigheten”. Bara sex personer hade löst in sig den kvällen när välkände biomaskinisten Rolf Söderlund lät finalfilmen rulla.

Efter nästan 90 år med bioföreställningar i Folkets hus fick det ett abrupt slut den 6 februari 2004. Ett projektorhaveri satte nämligen stopp för fortsatt filmvisning då en nyinvestering i modern utrustning inte ansågs ekonomiskt försvarbart. Sju föreställningar hanns med i början på det året med tillsammans bara 77 åskådare. Direkt ingen trängsel i salongen med andra ord!

Fotnot: Tack till Lennart Andersson, Örjan Hamrin, Kerstin Carlborg och Håkan Finné för bidrag om Grängesbergs filmhistoria.

Text: TORBJÖRN SVENSSON